Min första älgjakt

 Det här hände oktober 1983, när vi efter flera års letande lyckades få tag i ett jaktarrende för älgjakt.
Min bror Stefan och jag hittade ett litet markstycke på 102 ha i Gesunda utanför Mora.

Vi, Stefan, Sven, Lasse och jag, började jakten kl. 06.00 på måndag morgon.
Jag fattade posto på en liten ås där det fanns en tydlig viltstig med mycket älgtramp. Sven satte sig i kanten vid en stor myr och Lasse satte sig i ett skogsbälte mellan två mindre myrar. Marken var nästan fyrkantig så vi satt i linje tvärsöver. Stefan skulle gå runt med jämthunden för att försöka få upp något spår.
Jag laddade studsaren och ställde mig att vänta med alla sinnen på helspänn och nerverna utanpå kroppen. Jag hade hört av Stefan att även om älgen är stor så kan den smyga fram nästan ljudlöst.
Det var alldeles tyst i skogen förutom vindens svaga rasslande i dom torra löven. Plötsligt hör jag en liten kvist som bryts. Är det en älg? Snabbt upp med bössan i armvecket och pekande mot det håll varifrån det knakade. Tyst, tyst. Vart är älgen? Nu knakade det till igen och lite närmare denna gången. Nerverna är spända som fiolsträngar och pulsen är säkert uppe i 250. Jag känner en svag metallsmak i munnen av nervositet. Ska jag ha en sån tur att jag får skjuta älg redan första dagen på första jakten?
Tankarna far genom huvudet. Älgklockan, framförhållning, är det ko med kalv, kalven först, tänk om det är en riktigt stor tjur med en krona som överstiger Stefans 19-taggare, klarar bössan av en sån stor älg?
Jag blir alldeles virrig i skallen av alla tankar som far fram och tillbaka. Nu knakar det till igen, jag spanar förtvivlat. Var är den?
Då upptäcker jag vad det är, det är en hackspett som letar efter insekter.
Spänningen släpper som man släpper ur luft ur en ballong. Det går någon timme, så hör jag hur det frasar i torra löv alldeles bakom mig, full fart igen och alla tankarna kommer tillbaka. Jag spanar och spanar. Ingenting, men det var ju så nära, jag kan väl inte ha missat en hel älg? Då rasslar det till igen och jag ser vad det är, det är vinden som får det att rassla i de torra löven på en asp.
Efter flera timmar med flera liknande tillbud så dyker Stefan upp med hunden. Han har konstaterat att det inte fanns några älgar inne på markerna, däremot hade det passerat flera älgar under natten. Vi samlas allihop och tar en fika och mackor och diskuterar hur vi ska göra. Vi kommer fram till att vi fortsätter som tidigare men utan hund för Stefan måste åka och jobba.
Resten av dagen går i samma lunk som tidigare, bara en massa falsklarmer.

Nästa dag så placerar jag mig på ett annat ställe nära det östra hörnet av marken, precis i kanten på en liten myr med en gles tallskog åt öster, bakom mig. Precis som på måndagen så går Stefan runt med hunden på förmiddagen och kan konstatera att det är tomt på älg men att det har varit en livlig trafik under natten.
Dagen går sakta vidare med flera falsklarmer, men den här gången kan jag snabbt konstatera att det inte är någon älg eftersom det är mycket öppnare runt mig.
På eftermiddagen så lämnar jag passet och går en vända österut genom tallskogen. Plötsligt kommer jag fram till en viltstig som är så upptrampad av älgspår att det ser ut som en väl använd kostig.
Dom flesta spåren går in i våra marker, då finns det hopp om att det skall komma någon älg den här vägen.
Jag går tillbaka till passet och gör om det så att jag har bättre skjutvinklar ned mot viltstigen, jag gör också iordning lite ris till skydd så att jag inte sitter helt öppet, bara ifall att.
När vi samlas för att åka hem berättar Sven att han såg en stor älg på morgonen, men på för långt håll och inne i skogen. Älgen var på väg söderut.
Vi konstaterar snabbt att jag måste ha skrämt iväg älgen när jag gick till mitt pass på morgonen.
Än finns det hopp, det är fortfarande två dagar kvar att jaga.

På onsdagen är Stefan inte med så vi går ned en annan väg som är mycket närmare. Jag går före eftersom jag har längre väg till mitt pass.
Jag hör något rassla till långt bakom mig, men tänker att det är Sven och Lasse på väg till passen.
När jag har kommit till passet ropar jag upp Sven för att tala om att jag har kommit på plats. Då talar han om att det passerade en stor tjur mellan mig och honom när dom gick ned mot passen.
Sven vågade inte skjuta eftersom han inte såg mig och inte visste var jag var. Det var det rasslandet jag hörde.
Älgen hade kommit inifrån våra marker, då kanske det finns fler älgar inne.
Efter några timmar med spanande och lyssnande så konstaterar jag att det blir nog inga älgar skjutna i år. Jag sätter mig på ryggsäcken och plockar fram fika och mackor.
Koncentrationen på älgjakt har inte varit så här låg på hela veckan, men det är skönt väder och mycket fåglar att titta på, jag lyckas även mata fram en liten skogsmus.
Just när jag skall stoppa i mig en macka till så ser jag något i ögonvrån, en svag rörelse i tallskogen ned mot det östra hörnet av marken. Jag ställer försiktigt ifrån mig kaffemugg och macka och går ned på knä samtidigt som jag vänder mig mot det som rörde sig. Det är väl bara ett rådjur som är ute och rör på sig, men rådjurskött är ju också gott.
Då ser jag en älg på närmare 300 meters avstånd. Jag kan inte se om det är en tjur eller ko på grund av alla träden. Älgen går och nosar i marken medan den utstöter ett sorts bräkande ljud, det är brunstljud får jag reda på senare.
Försiktigt sträcker jag mig efter studsaren, tappar balansen och ramlar så att jag knäcker några kvistar.
Älgen, som var på väg snett emot mig, stannar upp och spanar åt mitt håll. Jävlar, nu sticker väl älgen.
Det är fortfarande för tätt med träd för att jag skall kunna skjuta ett säkert skott. Då börjar älgen "bräka" igen och kommer nu rakt emot mig. Han tror väl att jag är en ko som han ska ha roligt med.
Jag har sett att det är en tjur. Pulsen som redan är uppe i 250 ökar ytterligare ju närmare älgen kommer och jag som inte kan skjuta eftersom han kommer rakt emot mig. På 8 meters avstånd stannar älgen och ställer sig med bredsidan mot mig.
Jag törs inte röra mig, för om älgen ser mig och sticker så hinner jag inte skjuta.
Efter flera timmar, känns det som, så börjar älgen röra på sig. När han vänder bort huvudet så kastar jag upp bössan och får iväg ett skott, älgen stegrar sig och kastar sig framåt mot snårskogen 20 meter bort, snabbt gör jag mantelrörelse och får iväg ett skott till.
Älgen faller som om någon har huggit av honom benen.
Jag vet inte hur skotten sitter men älgen ligger och kastar med huvudet. Jag vågar inte gå fram så jag försöker att sätta ett nackskott från passet. Naturligtvis missar jag och sätter skottet genom ena örat, gissa om jag har jag fått höra det av Stefan och Sven i alla år.
På darrande ben går jag närmare älgen och lyckas till sist sätta dit avfångningsskottet.
Sakta går jag fram till älgen och petar på honom med en gren för att konstatera att han är död.
När jag går tillbaka till passet för att ropa upp Sven och Lasse på radion så får jag älgfrossa. Jag darrar och skakar så att jag knappt kan prata i radion, men Sven är redan på väg ned för att hjälpa till med älgen.
Jag sätter mig på ryggsäcken och tar en fika medan jag väntar på Sven och Lasse.

Medan jag sitter och beundrar älgen så kommer en känsla av saknad och melankoli över mig. Det är samma känsla som jag får när jag till exempel har dragit upp en fin öring. Det känns synd att jag har skjutit älgen, han borde ha fått vara kvar och tillverkat fler älgar.
Än idag får jag samma känsla när jag har skjutit någon älg eller rådjur.

Älgen hade ramlat rakt in i några snöböjda alar och lyckats trassla in sig i träd och grenar så jag inte vet hur vi skall få loss honom.
När Sven och Lasse kommer så hjälps vi åt att dra fram älgen. Lasse passar älgen med hjälp av Sven, jag får stå och hålla i benen så att dom kommer åt ordentligt.
När urtagningen är klar så säger Sven att det är dags för "jägarsupen". Det kan jag verkligen behöva, jag är fortfarande lite darrig.
Jag går mot Svens ryggsäck, men då ropar han mig tillbaka till älgen, med ett stort flin i ansiktet.
Vad menar han nu? Han pekar ned mot bukhålan på älgen, där det skvalpar omkring lite blod full med blodlevrar. Där har du supen, säger han med ett flin. Det är bara att fösa undan blodlevrarna och ta en hand full med ljummet blod. SLURRP! 
Jag får i mig "supen", men den kommer upp tre gånger innan den stannar.

Nu ir du ijen riktun brindjägersäger Lasse på ren älvdalska.