Ridresa till Jotunheimen

20060717 - 20060723


Dag 1

Vi startade norrut på nästan 900 meters höjd och var efter 1,5 km uppe på över 1050 meter! En brant start, tyckte jag, men det var bara förnamnet mot vad som skulle komma. 
På vägen upp råkade vi ut för ett jordgetingbo, så det blev lite skutt och oplanerade galopper. Jordgetingarna skulle bli största orosmomentet under hela veckan.
Vi red vidare NV på bergryggen ovanför Beitostölen med en hänförande utsikt över Jotunheimen och ner över dalarna åt väst, syd och öst. 

Förmiddagen fortsatte med klättringar upp och ned på topparna samt ridning på bergsryggarna. 
Scenerierna avlöste varandra hela tiden. Vackrast var Oledalen. När jag såg den ville jag genast emigrera till Norge.

I början av ritten blev vi tilldelade platser i ledet, men efter några timmar hade vi tagit platser som vi och hästarna trivdes med. Jag red som jag brukar, sist i ledet och med lite avstånd till framförvarande.
Vi stannade för lunch och välbehövlig vila uppe på Båtskardet som låg i lä för vinden av Båtskardbergi (1270 m). Geir var på plats med nykokt kaffe som spred en härlig doft över platån.
Sadlade av hästarna och kollade igenom dom och utrustningen innan dom fick på sig fotjärnen och släpptes på bete.

Efter 1,5 tim lunchrast red vi upp på toppen av Båtskardbergi. Nu fick vi för första gången utsikt över hela Valdresflya och en fascinerande utsikt över det mäktiga Bitihorn (1607 m).
Därefter började vi nedstigningen mot Bygdin Fjellhotell (1060 m), där vi skulle övernatta.

Sjön Bygdin hade ganska lågt vatten så vi fick chansen att ta lite fria (vilda) galopper på dom stora sandstränderna.

Vi sadlade av, ryktade och kollade igenom hästarna innan dom fick gå i hage över natten.
Efter en välbehövlig dusch var det dags för en härlig och välsmakande 3-rättersmiddag. Jag tror aldrig att en kall Ringnes smakat så gott någon gång. Middagen blev inte så sen. Alla var ganska trötta efter dagens inledande etapp.
 


Dag 2

Jag vaknade före 7 på morgonen och drog isär gardinerna. Jotunheimen visade sig från sin bästa sida med en klarblå himmel och strålande solsken. Jag hade en härlig utsikt från fönstret över hästhagen där pållarna gått över natten.

I dag skulle vi rida till Bessheim (40 km) över Valdresflya, Fisketjernnuten(1527 möh), Leirungsdalen och Maurvangen. Det är 15 km längre än på måndagen. 
HUA! Hela kroppen kändes öm och stel, framförallt bakdelen. Hur skulle det här gå?

Det kändes verkligen stelt att börja rida i dag. 
Efter en första stigning på över 200 meter var vi uppe på Valdresflya. 

Det var en ganska jämn och skön ridning första timmarna över Valdresflya. Det var skönt med en lugn start och stelheten och ömheten från gårdagen släppte snabbt.
Vi red norrut förbi Raude-steinen fram till rastplatsen Valdresflya. Därifrån började vi klättringen upp mot Fisketjernnuten.

När vi passerat Valdresflya rastplats (1393 m) var det dags för turens högsta punkt, Fisketjernnuten (1527 m). Från toppen hade man en vidunderlig utsikt över Jotunheimen. Man såg även hela Valdresflya som är ca 8x7 km stor.

Efter en kort rast på toppen började vi nedstigningen mot Heimdalsmunnen  (1150 m), där vi skulle ha lunch. 
Värmen hade börjat ta på oss, så det kändes verkligen efterlängtat och välbehövligt.
Visst är det skönt med sol, men det här var nästan för mycket. Nästan vindstilla, inga moln och +26. Hela gänget låg helt utslagna i gräset och bara hinkade i sig vatten.

Uppbrott och ny klättring, men bara upp till 1300 m mot Södra Brurskardknappen (1458 m). Det var en härlig utsikt ner mot Leirungsdalen med Övre Leirungen och Knutshöi.
Nedstigning igen mot Leirungsdalen och sen norrut längs Leirungen och mot Maurvangen.

Innan vi kom fram till Maurvangen vadade vi över en stor vik. Det var ca 200 m och inte djupare än 50 cm. Hästarna gillade verkligen den biten. Det måste ha varit skönt för dom att svalka benen. Jag var också sugen på att hoppa i en stund, men vattnet höll bara +14 grader. BRRRRR!

Från Maurvangen var det lite tråkig ridning några km längs riksväg 51 och fram till Bessheim.
Jag kollade igenom Furuvind efter ridningen. Fortfarande lite öm, men svullnaden runt leden hade gett sig. Släppte sen ut honom till dom andra hästarna i en stor hage med härligt fett bete.

Jag kände mig relativt fräsch, men hade ganska ont i baken (konstigt), öm i ryggen och var stel i axlarna.

Bessheim Fjellstua var en fin anläggning med härliga och stora rum. Jag fick ett rum med en vidunderlig  utsikt över Sjodalsvatnet och med västra delen av Sikkilsdalen tvärs över sjön.

Naturligtvis blev det en 3-rättersmiddag tillagad av en av Valdres bästa kockar.
Med en vilodag framför oss blev det en sen kväll nere vid grillstugan vid sjön. Danskarna hade med sig flera lådor vin, som vi naturligtvis hjälpte till att tömma. Det blev ändå ganska lugnt med mycket hästsnack och planering inför vilodagen.
 


Dag 3

Jag vaknade som vanligt före 7. Stel och ledbruten var bara förnamnet. Bakdelen ska jag bara inte skriva om hur den kändes. Det kändes verkligen nödvändigt med en vilodag. Tur att jag inte bokade 4-dagarsturen som jag tänkte från början.
Drog isär gardinerna, när jag väl kommit upp ur sängen. En helt underbar syn mötte mig med den spegelblanka Sjodalsvatnet och en klarblå himmel.
Frukosten var inte förrän 8, så jag tog en promenad ner mot sjön, stretchade och fotade, och sen upp till hästhagen. Nästan alla hästarna låg och vilade i gräset där morgondaggen sakta dunstade som en tunn dimma. Jag blev sittande länge vid hagen och bara njöt. Det var så vackert så jag glömde att fota!
Jag träffade också den lokala kändisen på Bessheim, katten Kjellfrid.
Han blev känd när han vid 5 månaders ålder följde med matte på en vandring Besseggen tor. En liten promenad på 18 km med en stigning på nästan 800 meter.

Efter en underbar frukost informerade Torgeir om vad som skulle ske under dagen och vilka tider som gällde. 
I dag var det full verksamhet, trots att det var vilodag. 
Ett "galet" gäng skulle på rafting längre ner efter Sjodalen. Avfärd 9:30.
Kl. 10 skulle Torgeir ha utbildning på skoning, med praktik om man ville. Det var 3 hästar som skulle få nya skor. Vi var 7 intresserade som samlades vid hästhagen.
Kl. 13 var det avfärd till Gjendesheim för dom som skulle åka båt, jag och 2 norskar.
Senare på em åkte några till en lokal keramiker/silversmed. 
Båtturen på Gjende, Gjendesheim - Memurubu - Gjendebu ToR tar ca. 3,5 tim. Sjön går flera mil rätt in i Jotunheimen med branta bergssidor runt om. Vattnet har en härlig grön/blå/grå färg. Färgen kommer från allt smältvatten från glaciärerna i Jotunheimen.
Det var en härlig tur med hisnande scenerier med branta bergväggar och massor av vattenfall.

På kvällen blev det återigen en god en 3-rättersmiddag. 
Det blev mycket prat och avrapportering från dom olika aktiviteterna. 
Raftinggänget hade haft en underbar upplevelse i den 14-gradiga älven. Enligt guiderna var det mycket varmare i vattnet än det brukar vara.
Kvällen avslutades med vin och samkväm vid grillplatsen vid sjön.
 


Dag 4

Vilodagen har gjort underverk med min rygg, axlar och ömma bakdel. 
Vaknade tidigt, som vanligt, och kände mig fräsch och ordentligt ridsugen igen. Återigen en härlig, vindstilla sommardag i Jotunheimen.

Vi red från Bessheim i samlad tropp, alla 15+2, vägen söderut förbi Maurvangen och sen upp på sluttningen mot Brurskardet. På vägen upp genom fjällbjörkskogen fick jag mitt enda insektsbett på hela veckan. Jag blev stungen av en jordgeting på hakan.
Jordgetingarna var största problemet under hela veckan.
När vi kom upp till trädgränsen på 1100 m delade vi upp oss i dom vanliga grupperna för vidare färd mot Övre Heimdalsvatnet.

Uppe på Brurskardet (1350 m) hade vi en härlig utsikt norrut över Sjodalsvatnet och Bessheim, västerut över Jotunheimen, österut över Heimdalshöi och söderut över Valdresflya på andra sidan Heimdalen. 

På Brurskardet träffade vi även på en ensam renkalv som Tor lockade till sig. Den följde oss i nästan 1 timme innan den förstod att vi inte var renar.

Nedstigningen mot Övre Heimdalsvatnet (1088 m) var så brant att vi fick leda hästarna sista biten.
Det var en underbar och efterlängtad syn när vi såg Övre Heimdalen och Sandbakken nedanför oss.
Övre Heimdalen var lika vacker som Tor berättat för oss.

Geir var som vanligt på plats med stora kaffepannan (5 liter) klar över elden. Totalt urlakade av värmen och ansträngningarna orkade vi knappt äta våra mackor, bara hinka i oss litervis med friskt fjällvatten.

Så småningom gav vi oss iväg igen, sydöst längs Övre Heimdalsvatnet för att sedan rida upp mot östra delen av Valdresflya. 
Vi skulle passera genom dalen mellan Södra och Norra Gluptinden, förbi Urekkollen och vidare ner mot Haugseter. 
När vi nästan var uppe på Valdresflya lyckades Furuvinden trampa av sig hö.framsko vid en bäckövergång. Det såg inte bra ut med en hel del materialförlust på både in- och utsida.

Jag beslutade att leda Furuvinden resten av vägen till Haugseter, ca 8 km, för att skona honom så mycket som möjligt. Det var bara 2 km kvar till högsta punkten (1389 m) innan nedstigningen mot Haugseter började. 

Vid varje fjällbäck var det vattenpaus för oss båda. Jag brukade lägga mig på marken bredvid Furuvinden och dricka ur samma bäck. Det måste ha varit en härlig syn.

När vi kom fram till sista branten mot Haugseter stod Tor med gruppen och väntade på mig. Utsikten var helt underbar. Det kom också en liten regnskur med veckans enda regn och en liten regnbåge. Vi fick bara några stänk på oss. 

Det var helt underbart att komma fram till Haugseter. Promenaden hade tagit nästan 3 timmar och jag var helt slut i benen.
Torgeir väntade vid hästhagen för att göra en första bedömning av Furuvinden. Han hade haltat ganska ordentligt sista kilometern på grusvägen. Torgeir trodde det skulle gå att sätta på en ny sko och få honom ridbar igen. Han skulle göra det morgonen efter.

Efter en snabbdusch var det återigen dags för en härlig fjällmiddag. Som förrätt serverades en av Norges nationalrätter, römmegröt. Smakade helt OK. Som huvudrätt var det olika sorters kött, rökt och torkat, olika korvar, omelett och potatissallad. Desserten bestod av en sorts brylépudding serverad med karamellsås.

Efter middag och anbefalld dopning var det dags att utse turens ”Fjellrytter”.
Tävlingen bestod av Fjellrittets internationella mästerskap i hästskokastning, utan vidhängande häst. Sverige klarade sig inget vidare i tävlingen pga lågt deltagarantal.
 Vinnare blev dansken Jens N. Det delades även ut en specialdesignad tallrik till äldsta deltagaren, norska Birgit, som ridit med Fjellrittet 5 år i rad.

Kvällen blev ovanligt sen eftersom jag blev sittande med Torgeir och Tor och pratade ridning i fjällen, häst i allmänhet och Furuvind i synnerhet.
Så småningom kom jag i säng, men hade svårt att somna av oro för Furuvind.

 

Dag 5

Som vanligt vaknade jag före 7 på morgonen.
Jotunheimen var fortfarande på bra humör och bjöd på klarblå himmel och vindstilla.
Sjön Vinstri låg som en spegel och speglade bergen omkring. Lite öringar vakade här och där. Borta i hästhagen betade hästarna medan morgondaggen sakta dunstade från marken.

Torgeir tog itu med Furuvinden direkt, men det var som jag misstänkte, han var inte ridbar i terrängen. Hade han trampat av sig den nya skon hade hoven blivit helt förstörd.
Jag fick i stället ta reservhästen, ett sto vid namn Rabbtussa.

När jag stod och gjorde i ordning Rabbtussa kom Furuvinden upp bakom mig och började markera mot Rabbtussa. Jag sa till och backade bort honom. Då gick han runt mig och kickade mot Rabbtussa. Jag kan bara tolka det beteendet som: -”Ge fan i MIN svensk!” Knepiga pållar. 
Promenaden i går måste ha fått honom att acceptera mig helt och fullt. Synd att det inte blir mer ridning på honom nu.

I dag var det friridning i fri fart fram till lunchen på Titrabu (8 km). Torgeir gav oss noggranna förhållningsorder och vägbeskrivning till Titrabu. Tor kompletterade med: -"Möter ni någon som pratar svenska, har ni ridit för långt.
Sen skickade han iväg oss i grupper om tre med dom som tänkte rida fortast först. 

Jag valde att rida med Torgeir i skrittgruppen som red iväg sist. Ingen galopp för mig på en helt okänd häst.
När vi kom fram till Titrabu var kaffet färdigt. Det hade varit första galoppgruppens uppgift att fixa kaffet och det gjorde dom med den äran.
Det blev en långlunch i det heta och vindstilla vädret. Även hästarna letade efter skugga.

Efter lunch fortsatte vi mot Kölabu över Skredalsfjellet. Vi skulle passera genom ett smalt pass på 1300 meters höjd och sen klättra nedåt mot Skreddalen. På vägen upp mot passet såg vi en majestätisk fjällvråk som kom seglandes under oss. Den steg sen på termiken tills den nästan försvann i sikte.

Uppe i passet hade vi en underbar utsikt över Vinstridalen. Det var fascinerande att se över mot Gluptindarna och passet vi passerade i går. Även om det inte går fort, så blir det en och annan mils ridning varje dag.

Från Skreddalen var det en ganska tråkig (slät) ridning sista milen över en platå innan vi var framme vid Kölabu. Däremot var det mycket fågelliv på platån att titta på. Det var ljungpipare, ripor och tranor.
Dessutom började värmen ta på mig och jag längtade bara efter en kall Ringnes och en lång dusch.

Kölabu är en stor privat gård som Torgeir får låna för sina turer. Den har tidigare använts bl.a. som jaktstuga för större jaktsällskap. Det är möjligt att gården tidigare har varit vandrarhem, med tanke på uppbyggnaden.
Det fanns alla bekvämligheter med gas, el, vatten, toaletter och dusch. Rummen var små med en ganska kort våningssäng i varje rum.

Geir hade varit duktig kock och serverade en underbart god köttgryta med bl.a. renkött.
Kvällen avslutades med trevligt samkväm med sånger, roliga historier, återupplevelse av händelser under veckan och en hel del vin och öl. 
Det blev ganska sent innan vi kom i säng.
 


Dag 6

Något tung i huvudet vaknade jag tidigt, som vanligt. 
Vädret såg ut att bli varmt och skönt, men med lite mera moln än tidigare. SKÖNT!

Utsikten söderöver mot Köladalen, Kölasjöarna och Kölafjellet var helt bedårande i det mjuka morgonljuset.

I dag var det dags för sista etappen tillbaka till Beitostölen. Det kändes lite sorgligt att resan snart var över. Vart har alla dagar tagit vägen? 
Jag gick tillbaka till huset och hjälpte till med frukosten. Det var ett något dämpat gäng med tunga ögon som visade sig till frukost.

Dagens etapp skulle bli lugn och ganska jämn med ett långt stopp för lunch vid Olevatnet.
Vi red ner söderut från Kölabu och vände sedan nordväst upp på Skreddölshögdi (1080 m).
När vi red ner från Kölabu såg vi gruppen före oss uppe på bergsryggen. Det var häftigt och såg ut som en grupp indianer som på gamla westernfilmer.
Vi följde bergsryggen under 5 km med en paus eftersom vi kom för nära gruppen före. Vi fick se en hel ripflock med säkert 20 kycklingar och 2 tranor som stod vid en liten sjö.

Väl framme vid Olevatnet var Geir redan där med kaffet klart och fullt sysselsatt med att grädda våfflor över elden. Jag orkade inte ens äta mina mackor och struntade i våfflorna. Förmiddagens etapp var en av dom jobbigaste trots att det var väldigt lite klättring och lågt tempo. Jag tror det berodde på den relativt jämna vägen, vindstilla och att turen snart skulle vara slut.

Efter ett långt stopp började vi sista etappen till Beitostölen. Lunchrasten hade tagit lite för mycket tid och vi var ganska sena tillbaka till Beitostölen. Vi hade bara 1 timme på oss att ta oss ner till campingen och göra oss i ordning för avslutningsmiddagen kl. 17.

Det var ganska uppsluppen stämning på middagen, men ändå lite dämpad.
Danskarna hade, som vanligt, diktat ihop en liten avskedssång till Torgeir, Tor, Geir och deras underbara hästar. Hur sjutton har dom hunnit det? 
Det blev många skratt och avslutades med ett fyrfaldigt PTROOOO för Fjellrittet.