Atlantics sida

Augusti -00  --  september -02

Första gången jag skulle göra i ordning och rida Atlantic, så backade jag försiktigt ut ur boxen.
I boxen stod en stor (170 cm) häst med öronen strukna bakåt, munnen halvöppen och ena bakbenet lite lyft! Han verkade inte alls gilla besök.
Efter ett samtal med ridskolechefen fick jag reda på att det "bara" var hans sätt och att han bara hotade. Jag gick in igen, sa åt honom att
sluta larva sig, och gjorde i ordning honom. 
Han bar sig likadant åt mot alla, men gjorde aldrig någon illa.

När jag hösten -00 ville ha mer utbildning i hantering, skötsel och vård, blev jag "tilldelad" Atlantic med orden: 
"- Ska du lära dig ordentligt så är det lika bra du börjar med det värsta som vi har."

När jag sen, efter ca. 10 veckors jobb, såg det första tecknet på att han "accepterade" mig, så var jag totalt såld på honom. 
Efter det så började allting att släppa. Hanteringen gick framåt med stora kliv och även ridningen blev mycket njutbarare. 
Han fortsatte dock att testa mig lite då och då, ibland varje vecka och ibland gick det flera veckor utan test. 
Våren -01 började han gnägga efter mig och kom (oftast) springande mot mig när jag skulle hämta honom i hagen. 
Hösten -01 kunde jag tom slappna av helt och ge honom helt fria tyglar när vi var ute och "skogsluffade".
När jag i nov- 01 blev erbjuden att ta honom på delfoder, så var min lycka gjord.

Sommaren -02 drabbades han av en hovskada som inte ville ge med sig. Efter diverse kurer och behandlingar utan resultat tog vi med
oss Atlantic till veterinären. 
Där konstaterades en ärftlig och nästan obotlig skada i hö. framhov. Samma skada var också på väg i vä. framhov. Eftersom en ev. behandling
skulle ta mer än ett år och innebära mycket boxvila samt att chansen till ett tillfrisknande var minimal, så fanns det bara ett beslut att ta.

Atlantic avlivades 18/9 2002.

Jag hade ju aldrig trott att jag skulle sakna Atlantic så mycket som jag gjorde. Ett tag funderade jag tom på att sluta helt med ridningen. 
Jag saknade totalt inspiration och kände heller ingen glädje över att rida. Det tog mig nästan 2 månader att få tillbaka iaf lite inspiration.

Atlantic Crown
(Atlantic)
1992 - 2002
E: Lindy´s Crown
U: Li Atlantic

För er som orkar läsa
Riddagboken 2002 Januari - September

Atlanticbilder


Galopp. Ganska lugnt och bra.


Här tänker han sticka.


Nu har han stuckit.


Atlantic hösten 2000


Atlantic och jag på skogstur sommaren 2001


En riktig sötnos.


Uppställd i spolspiltan


Ja, ja, jag kommer väl.


Uppställda för fotografering


"Kom då, Lilla pojken!"


"Stå stilla" träning.


Varför står du där? Vi ska ju rida!


Vänta på mig!!


Efter 4 timmar i skogen. Trötta och svettiga.


Vad vill du nu då?


Sista bilderna


Sista bilderna

En liten dikt som jag skrev till Atlantic, med kommentarer.

 

Min vän

 

Jag har en vän på fyra ben 
som har en päls så mjuk ock len
Han är stor och tror han är tuff
Ofta behandlar han mig som luft
men när vi är själva i stallet och myser
så är han så go´ att jag ryser
Med honom kan det bli ganska bråkigt
men man får det aldrig tråkigt
Han älskar att trava över stock och sten
ibland så det nästan liknar sken
över ängar ska han galoppera
om det vill han inte resonera
En dröm jag har att med honom rida
från tidig morgon tills natten börjat lida
En långtur över skog och äng
en liten ”lagom” sväng.

(inte så ofta om han får bestämma)
(full av lera och småsår)
(det är han också, men jag säger det aldrig)
(alltid, utom när jag har ett äpple)
(stämmer faktiskt, iaf jag)
(fattar inte vad han håller på med)
(gissa om)
(får inte slappna av en sekund)
(älskar och älskar, men OK då)
(närmare kan man inte komma)
(just det, SKA)
(”Vill du följa med, så håll i dig utav h-e”)
(det blir nog bara en dröm)
(skulle iofs vara härligt)
(3-4 mil skulle vara lagom)
(knappast, säkert 8-10 timmar)