Välkommen till Bengt Carlssons hemsida
Ridning
Ridning var mitt största intresse från 1999 till 2019
"Ridning, motion för både själen och kroppen"
De hästar som betytt mest för mig
Atlantic (Aug 2000 -- sept 2002)
Första gången jag skulle göra i ordning och rida Atlantic, så backade jag försiktigt ut ur boxen.
I boxen stod en stor (170 cm) häst med öronen strukna bakåt, munnen halvöppen och ena bakbenet lite lyft! Han verkade inte alls gilla besök.
Efter ett samtal med ridskolechefen fick jag reda på att det "bara" var hans sätt och att han bara hotade. Han bar sig likadant åt mot alla, men gjorde aldrig någon illa.
Jag gick in igen, sa åt honom att sluta larva sig, och gjorde i ordning honom.
När jag hösten -00 ville ha mer utbildning i hantering, skötsel och vård, blev jag "tilldelad" Atlantic med orden:
"- Ska du lära dig ordentligt så är det lika bra du börjar med det värsta som vi har."
(Då trodde jag att hon skojade, men flera år senare fick jag reda på att det var sant. Hade jag vetat.......)
När jag senare, efter ca. 10 veckors jobb, såg det första tecknet på att han "accepterade" mig, så var jag totalt såld på honom. Efter det så började allting att släppa. Hanteringen gick framåt med stora kliv och även ridningen blev mycket njutbarare.
Han fortsatte dock att testa mig lite då och då, ibland varje vecka och ibland gick det flera veckor utan test.
Våren -01 började han gnägga efter mig och kom (oftast) springande mot mig när jag skulle hämta honom i hagen.
Hösten -01 kunde jag tom slappna av helt och ge honom helt fria tyglar när vi var ute och "skogsluffade".
När jag i nov- 01 blev erbjuden att ta honom på delfoder, så var min lycka gjord.
Sommaren -02 drabbades han av en hovskada som inte ville ge med sig. Efter diverse kurer och behandlingar utan resultat tog vi med oss Atlantic till veterinären.
Där konstaterades en ärftlig och nästan obotlig skada i hö. framhov. Samma skada var också på väg i vä. framhov. Eftersom en ev. behandling skulle ta mer än ett år och innebära mycket boxvila samt att chansen till ett tillfrisknande var minimal, så fanns det bara ett beslut att ta.
Atlantic avlivades 18/9 2002.
Jag hade ju aldrig trott att jag skulle sakna Atlantic så mycket som jag gjorde. Ett tag funderade jag tom på att sluta helt med ridningen. Jag saknade totalt inspiration och kände heller ingen glädje över att rida.
Det tog mig nästan 2 månader att få tillbaka iaf lite inspiration.
Killen (Sept 2003 -- sept 2005)
När jag i maj -03 blev tillfrågad om att bli medryttare på en häst, hade jag ingen aning om vad det var för häst.
Hade jag då vetat att det skulle bli den här lilla pållen, så hade jag jublat rakt ut!
Jag träffade Killen första gången i början av augusti och provred honom veckan efter. Jag bestämde mig redan efter 5 min, när han lade en perfekt volt bara genom att jag flyttade min vikt lite. Det är ju inget jag direkt har varit van vid tidigare.
Jag hade honom på ridlektionen och ytterligare 1-3 gånger varje vecka. Jag tog dessutom privatlektioner på honom, för att få ordning på min dåliga sits. Sitsträningen fungerade bra. Jag fick upp ryggen, ner sittbenen och bättre ordning på händer och skänklar.
Nu har jag ridit Killen i snart 8 månader(april-04).
Min utveckling som ryttare har "saktat av" lite. Mycket beror på att jag inte har haft tid att ta mina privatlektioner.
Killens utveckling har däremot gått bra. Hans spänningar i högersidan är nästan helt borta och han har
blivit jämnt och fint musklad. Fodervärden har jobbat mycket med longering, löshoppning och dressyr.
Jag har ridit mycket barbacka, hopptränat och haft en massör på honom sen slutet av november -03.
I juni -04 tog ägaren tillbaka Killen och flyttat honom till ett nytt stall, Lilla Gådersta.
Det ligger bara 1,5 km från Lövhamra, d.v.s. 25 min skritt.
Han verkar trivas alldeles utmärkt med att gå med bara valacker. Han är mycket mer avslappnad och lugn.
Jag har även tagit mod till mig och ridit ut själv med honom. Det har gått kanon och han verkar trivas när vi
är själva. Mitt "nya" jobb med honom kommer att vara att hålla honom i bra form, muskulärt och konditionsmässigt.
Det blir en ny erfarenhet för mig, men jag hoppas det ska gå bra.
Nu har jag ridit Killen i 1 år. *hipp, hipp, hurra*
Efter sommaren -04 började vi träna upp muskler och lite kondition.
Killen är fruktansvärt lyhörd och stabil när vi är ute i skogen själva. Han är dessutom pigg på det mesta.
Han tar gärna lite egna initiativ ibland, vilket jag vill. Dock "frågar" han alltid först. I paddocken är han en bra läromästare. Han försöker inte vara "snäll" och gissa sig till vad jag vill. Gör jag fel, så blir det fel.
Dessutom visar han tydligt när jag gör fel eller rätt.
Till våren -05 var Killen tillräckligt musklad och konditionsstark för att vi skulle kunna ge oss ut på mina länge efterlängtade långturer, 8-10 tim. Tyvärr ställde vädret och sjukdom hos mig till med hinder så att det
aldrig blev av. Däremot hade vi många härliga turer på 2-5 timmar.
Efter semestern var det tänkt att vi skulle ge oss på långturerna, men en ljumskskada hos mig gjorde att
jag inte kunde rida förrän i september.
Sista augusti blev jag uppsagd som medryttare, pga att ägaren skulle lägga ut honom till en fodervärd.
Några dagar senare skadade han sig vid en utlåning och skulle inte vara ridbar på 4-6 veckor.
Det blev ingen ridning alls för mig på Killen efter semestern.
Tråkig avslutning på en underbar tid med den härligaste hästen jag någonsin ridit/umgåtts med.
Eikar (Del 1, Juni 2007 -- Mars 2010)
Historien om Eikar började när jag flyttade upp till Märsta i mars 2007.
Jag får kontakt med Catrine via nätet och blir utbjuden att hälsa på hennes foderhäst, Walle (från Taffsnäs).
Vi börjar byta lite tjänster, jag skjutsar henne och hon ger mig lektioner i longering, tömkörning och körning med Walle.
När hon sen bestämmer sig för att köpa egen fjording vill hon att jag ska hjälpa till med den hästen. Jag följer även med henne och tittar på intressanta unghästar. Hon fastnar för Eikar från Billby, vilket jag också gör.
070602 åker Walle hem till Taffsnäs och Eikar kommer hem till Ölsta.
Genast vid hemkomsten visade han vad han var för pålle. Helt COOL och nyfiken på allt som hände runt honom.
Efter några dagar i hagen med övriga hästar började träningen med först promenader, sen longering och slutligen tömkörning. Han visade sig otroligt lättlärd och jobbvillig, men det bästa var att han aldrig blev rädd, utan sökte stöd hos oss när det var något som var läskigt, och samtidigt var han fortfarande intresserat nyfiken.
Utbildningen av Eikar går otroligt snabbt framåt. Det är nästan så jag är orolig ibland. Catrine har redan börjat rida ut själv i skogen och det går alldeles utmärkt.
Jag hade planerat att börja rida honom våren -08, men Catrine tyckte jag lika gärna kunde börja redan i augusti.
Jag har börjat rida själv i lilla hagen, nästa steg är stora hagen och sen ut i det fria.Nu har vi också på allvar börjat med inkörningen. Eikar har, efter bara ett kort träningspass, accepterat vagnen bakom sig. Nästa steg är att fästa vagnen i selen och därefter placera någon i vagnen med tömmar.
Under Eikars första 3 månader har vi bara haft problem i 4-5 dagar, då han var allmänt hispig. Vägrade stå stilla i stallet, slet sig vid utsläpp och var allmänt motsträvig vid jobb. Men han skärpte sig om man sa till på skarpen.
Totalt sett så har det varit väldigt lite problem trots att han bara är 4 år.
Eikar fortsätter att vara "cool", lättlärd och helt underbar att jobba med. Naturligtvis har han också sina dagar, precis som vi. Inkörningen har fått stanna av, eftersom han vuxit ur selen. Tömkörningen har dock fortsatt.
Nu har jag äntligen kommit ut i skogen med Eikar och även börjat galoppera honom. Han är precis så härlig som jag trott han skulle vara, när JAG väl hade kommit över MIN osäkerhet.
Jag har även ridit några lektioner på honom hösten/vintern -07/08 och det var en upplevelse på både gott och ont.
Under senvintern -08 började vi få lite förtroendeproblem med Eikar. Det handlade väl mest om ungdomstrots och det blev nästan som en chock för oss. Från en underbar och lugn ponny, till en trotsig bus-ponny på bara någon vecka. Efter sommaren -08 började han komma tillbaka till sitt gamla jag.
Hösten -08 flyttade vi till ett nytt stall, Nytorp utanför Sigtuna. Underbart stall med upplyst och bra paddock, ridstigar direkt från stallet och ridhus på väg.
Nu har min träning med Eikar tagit fart igen och jag har återigen börjat rida ut själv med honom i skogen.
Träningen under vinter/våren gick bra och jag kände att vi båda utvecklades bra tillsammans.
I juni -09 blev jag rädd för att rida ut ensam på honom efter att ägaren åkt av ordentligt med bl.a. besök på Akademiska. Jag VET att det bara är "hjärnspöken", men det hjälper inte. En bra sak hade det med sig, jag utvecklades väldigt bra i min ridning, eftersom jag nästan bara red på banan.Ägaren hjälper mig med att gå med ut i skogen när hon hinner och min säkerhet kommer sakta tillbaka.
Under hösten börjar jag också att rida för en tränare som kommer till Nytorp. Jag får lite tips och känner att jag börjar hitta rätt form på både mig och Eikar. Jag börjar också att rida ut lite själv i skogen, men bara korta svängar.
I mars -10 blir jag erbjuden att bli medryttare på Rambo, en clydesdale som jag provat på några gånger.
Det känns tufft att lämna Eikar som jag ridit i nästan 3 år, men jag känner att Rambo passar mig bättre.
Tical (egen häst) (Aug 2010 -- aug 2013)
Efter semestern 2010 var jag hästlös, igen. Jag var inte orolig över att kunna fixa en ny pålle, men jag visste inte riktigt var. Som tur är har man underbara vänner som ordnar allting till det bästa.
När jag besökte Lövhamra första gången efter semestern kom ägarna med 3 hästar för mig att välja mellan.
Dannie, en duktig och kunnig halvblodsdam som jag ridit förut, men som inte riktigt passar mig, Carter, en ungfrieser som ska börja ridas igång. Jag kände inte för en ny unghäst efter Eikar. Tical, en travare, som ska bli ridhäst, med sista travstart i april och som jag inte visste ett dugg om.
Naturligtvis tog jag Tical, men med reservation om det inte skulle fungera. Den reservationen försvann snabbt efter första passet med honom. Social, lyhörd, snäll och underbart vacker med sin fuxfärg, bläs och gråmelerade
man och svans, eller som stallägarna uttryckte det: "- Ni har ju samma hårfärg."
Tical är lite sliten efter sin tävlingskarriär, så nu blir det tömkörning, försiktig longering, stretching och massage fram till i oktober, då jag ska börja rida honom. För varje arbetspass känns det mer och mer som om jag verkligen har hittat "min" häst.
Nu har det gått 6 månader med Tical.
Han är inte så okomplicerad som jag trodde, men det gör att jag har lite att jobba med. Inga stora saker, men det går framåt.
Efter höstens oro med skumma markeringar och värmeökningar i nedre delen av benen så har det försvunnit helt.Hans stelhet i höger sida verkar helt borta och han känns helt jämn och han har blivit duktig på att trampa under sig i volterna. Ridmässigt går det framåt, även om jag tar det försiktigt med honom. Nu är det mest inriktning på att bygga upp muskler och träna på tempoväxlingar. Upp går bra, men ner är lite svårare.
En ny sadel (Thorowgood T4 Allround) införskaffades i slutet av april och nu kan ridningen komma igång på riktigt.
Det är fortfarande fokus på att få honom mjuk i sidorna, men vi har även börjat med att få ordning på hans trav med inriktning på samling och lämpligt tempo. Det går ganska bra. Vi har även börjat på med galoppen.
Vi har även börjat på med lite hoppning med blandat resultat. "Back to basics" och löshoppning som gick över förväntan.
Det trodde jag aldrig, men nu har jag i alla fall hamnat där: "Jag är med häst!"
1 oktober 2011 tog jag över Tical som fodervärd för köp om senast 1 år. Lövhamra Gård skulle säljas och dom behövde göra sig av med några hästar. Jag kunde köpa honom direkt, men jag kände att jag först ville prova på hur det är att ha fulla ansvaret för en häst. Dessutom hade Tical en kotledsinflammation som jag ville se vart den tog vägen.
I samband med övertagandet flyttade Tical till ett nytt stall hos en bekant. Det är bara vi två i det stallet och vi delar på sysslorna.
Tical har medicinerat och vilat färdigt och har nu börjat sättas igång igen. Det är försiktig ridning i mest skritt och på blandat underlag, både skog och väg. Nu har jag också fått möjlighet att känna hur stabil han är och hur mycket förtroende han har för mig. Hittills är det över förväntan, vilket känns väldigt bra.
Jag kan inte säga att Tical tar det lugnt i hagen med sin nya kompis Loppan, men han verkar inte ha blivit sämre av allt bus.
Nu har vi kommit in på ett nytt år (2012) och Tical är i princip "felfri". Vid en lätt longering i mitten på januari var han helt jämn i stegen i båda varven i trav, lika mycket böjning i båda varven och ingen som helst markering på höger fram i något varv. Min försiktiga och sparsamma ridning samt massor med slalom i skogen har gett resultat.
NU kan vi äntligen börja träna på riktigt, men ändå lite försiktigt.
Starten på året var bra, men fortsättningen blev sämre. Tappskor, skador (trampat in en pinne i strålen), vrickning och hovböld har gjort att det inte har blivit någon riktig träning.
Nu (juli 2012) går han barfota och är nästan helt ren i steget och jag kan börja hoppas igen.
Problemen med mystiska hältor har fortsatt och equiterapeut och veterinär har behandlat Tical.Tical medicinerades och fick tillbringa flera veckor i sjukhage, utan märkbart resultat.Slutligen konstaterades förslitningsskador i skulderleden och/eller armbågsleden vänster fram.Det förklarade alla problem jag haft med honom.
Avlivningsbeslutet var tufft, men det bästa för Tical.
Trots att han hade ont, fick han en sista sommar och bara vara häst.
Tack underbara tokhäst för dom åren vi fick tillsammans.
Remi (Juli 2013 -- Mars 2017)
Remi är ett nytt kapitel i mitt hästliv.
Stallägarna köpte en till häst som ska användas av Barbro som handikapphäst.
Naturligtvis behöver hon hållas i form och jag blev tillfrågad om jag ville bli medryttare på henne. Med Tical borta ur bilden, var det självklart att jag tackade ja.
Remi är välutbildad i både dressyr och hoppning och precis vad jag behöver för att komma i form med min ridning igen.
Hon är otroligt lugn och jag, som är väldigt försiktig med att rida på nya hästar, vågade rida henne själv redan andra gången jag höll på med henne och det gav verkligen mersmak.
Efter 4 månader har Remi landat ordentligt hos oss och visar hela sitt register hur underbar hon är i all slags ridning.
När Barbro rider henne så är hon lugn, fokuserad och gör inga häftiga rörelser.
När jag rider henne är hon pigg, framåt och med glimten i ögat, men ändå lyhörd. Hon är pigg på det mesta och älskar att gå i skogen och sträcka ut i kilometerlånga galopper.
Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och börjat rida för tränare. Det är min vän Catrine som ställer upp som tränare åt mig. Hon passar mig precis, eftersom hon känner till mina brister och ger sig inte förrän jag kan.
Resultatet kom snabbt, jag har fått bättre balans, fått ner mina hälar, fått ordning på mina händer och skänklar och bäst av allt, nu börjar jag få ihop Remi i rätt form. Remi verkar också gilla min förbättrade ridstil.
I januari 2017 blir jag erbjuden att hyra ett torp på en gård som Catrine och hennes man köpt. Efter en snabb titt så bestämmer jag mig för att flytta till Kroklösa, Hummelsta, Enköping.
Det känns lite tråkigt att behöva lämna Remi, men jag får istället tillbaka en gammal favorit, Eikar.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma tillbaka till busponnyn Eikar, men så blev det.
När Catrine och Markus köper en gård i Hummelsta utanför Enköping, blir jag tillfrågad om jag vill hyra torpet på gården, inklusive ridning på Eikar. Efter ett par tittar, så bestämmer jag mig för att flytta.
Eikar är inte längre någon busponny, utan en välriden, välmusklad och väluppfostrad fjording.
Han är fortfarande Eikar, som vet hur man ska fuska och komma undan hårt arbete och han VET hur han ska lura mig. Catrine kommer nog att se till att jag lär mig hans tricks.
Första tiden var det lektioner och uteritter i sällskap med Catrine.
När hon såg att vi fungerade bra, så fick jag börja rida ut själv.Därefter varvades egna träningar, uteritter och lektioner.
April 2018 sade jag upp mig från jobbet och blev fri att rida Eikar när som helst, härligt.
September 2019 flyttade jag till Grängesberg.
Eikar (Del 2, April-2017 -- Sept 2019)
När jag flyttade till Grängesberg upptäcktes att jag hade diabetes typ 2. Pga medicinen gick jag upp i vikt och passerade min viktgräns för ridning, 90 kg. Det har inte blivit någon mer ridning efter Eikar.