Välkommen till Bengt Carlssons hemsida
Varför började jag med ridning och varför fortsatte jag?
När jag flyttade hem till Dalarna 1980 så vaknade mitt intresse för ridning, men då var jag för feg. Jag kunde inte förlika mig med tanken att gå på ridskola bland en massa småtjejer
som alla red bättre än jag. Dessutom fanns också tanken om vad mina manliga vänner skulle tycka. "Det är ju bara tjejer och bögar som rider."
Mitt hästintresse vaknade ordentligt 1999 efter en tur med firman till Lycksele och en halvdags turridning på nordsvenskar hos Vindelns Häst & Hund.
Det var en väldigt läskig upplevelse, men samtidigt gav det mersmak. Då kände jag att jag verkligen ville prova att rida på riktigt.
Jag hade också blivit 20 år äldre och struntade fullkomligt i vad andra tyckte och om att småtjejerna kunde rida bättre än jag.
Jag började leta efter lämpliga ridskolor norr om Stockholm och besökte även 4 st. men ingen passade mig. Var det inte för "stroppigt" så fanns det ingen turridningsverksamhet och/eller lämplig ridterräng.
Till slut så hittade jag Stjärnborgs Alternativa Ridstall.
Direkt vid första besöket kände jag att det här var rätt ställe. Trevlig stämning, många olika hästraser, trevliga människor och mycket ridterräng.
En av sakerna som gjorde att jag fastnade för just Stjärnborg var alla stora hagar där hästarna kunde busa runt. En annan sak var att hästarna fick vara "hästar" och inga gulliga "gosedjur" som borstades och putsades till förbannelse. En skitig häst är en lycklig häst, i alla fall verkar hästarna att vara lyckligare när dom kom in från hagarna och såg ut som "lermonster".
Avsaknaden av skötarsystem gjorde att hästarna kanske inte alltid såg så välputsade ut. Fördelen var ju att vi ryttare bättre lärde känna hästarna, och hästarna oss, när vi ryktade dom innan ridning. En annan fördel var att hästarna fick vara ifred när dom inte användes.
Utbildningens mål var att man skulle lära sig rida alla hästar överallt. Dressyr och hoppning användes som en del i den utbildningen, inte för att vi skulle kunna tävla i dom disciplinerna.
På Stjärnborg bedrevs både ridskola och turridningsverksamhet. Det gjorde att hästarna fick ett omväxlande arbete och mådde på så sätt bättre än om dom bara hade används i ridskoleverksamheten.
Ridskoleverksamheten bedrevs nästan alltid utomhus i paddock men även i skogarna och på ängarna runt Stjärnborg. Den variationen gjorde att vi elever fick en mer allroundutbildning än på andra ridskolor. Dessutom mådde hästarna bättre av att vara i en mer varierad miljö. Vilka ridskolor kan erbjuda galoppundervisning på härliga ängar som är flera hundra meter långa?
Min första ridlektion var verkligen en upplevelse. Jag blev tilldelad en häst som hette Tuffin. Jaha, hur gör man nu då?
Hästen stod i boxen och skulle ryktas, hovar kratsas och sen sadlas och tränsas. Jag fick springa runt och fråga om ALLT. Vad jag inte visste då, var att det var den lätta biten.
Ridlektionen gick i samma tema. jag fattade ingenting. Tur att Tuffin hade varit med förr. Efter lektionen tyckte jag ändå att det här inte skulle vara så svårt.
Jag skulle nog klara av att lära mig rida till sommaren (7 mån).
Efter ytterligare några lektioner fick jag lov att omvärdera min tidplan för att lära mig rida. Jag utökade den lite till 6 år och då bara till att kunna rida en "känd" häst i rätt form. Med känd häst menar jag en häst som jag känner väl och har ridit förut.
Jag började vistas mer och mer i stallet för att lära mig mer och försökte alltid hänga med på turridningarna på helgerna.
Efter sommaren -00 kände jag att det "fattades" någonting i min ridning. Det var hanteringen, skötseln och vården av hästen.
Jag pratade med ridskolechefen som "gav" mig min första delfoderhäst, Atlantic, som "träningsobjekt" med orden:
"- Ska du lära dig ordentligt så är det lika bra du börjar med det värsta som vi har."
(Då trodde jag ridskolechefen skojade, men flera år senare fick jag veta att hon inte skojade. Vilken tur att jag inte visste det då.)
Atlantic är den häst som "lärt" mig det mesta när det gäller hantering. Under dom 2 åren som jag hade honom som delfoderhäst och träningsobjekt förändrades han från en sur, grinig och arbetsovillig häst, till en glad, mysig och trevlig ridkamrat, i alla fall för mig.
Det var inte helt min förtjänst, utan berodde troligen på det faktum att han behövde någon som brydde sig om och lyssnade på honom.
Stjärnborgs Alternativa Ridstall
Stjärnborg lades ner sommaren 2003 och jag flyttade med ridlärare och vänner till Lövhamra Gård, som ligger mellan Skepptuna och Närtuna. Jag räknar det tillfället som slutet på min nybörjartid som ryttare.
Lövhamras verksamhet var ungefär som Stjärnborgs. Största skillnaden är att det finns bättre hästmaterial. Dessutom anordnades mycket specialkurser, t.ex. massage, hoppning, dressyr och westernridning.
Mina ridlektioner fortsatte, kompletterade med privatlektioner och även en hoppkurs på 10 ggr. Hoppkursen var bland det roligaste och läskigaste jag gjort på hästryggen. Där fick jag verkligen lära mig att planera ridningen, så att hästen vet vad som kommer att hända och vart vi ska. Det har man stor nytta av när man rider lite fortare ute i skogen.
Under den här tiden började jag rida ut själv med min första "privata" medryttarhäst, Killen. Det var något som gav den optimala ridupplevelsen och dessutom på en häst som var säkerheten själv. Nu visste jag att det var det här jag strävat efter hela tiden!
Det jag gillar bäst med ridningen är att rida i naturen. Jag har kommit fram till att det är den typ av ridning som ger dom största upplevelserna och som kräver ett mycket bra samspel och ett stort förtroende mellan häst och ryttare.
Tävling till häst är inget som jag är intresserad av, men jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i grenar som bruksridning och hästorientering.
I augusti 2010 lade Lövhamra ner sin verksamhet. Som tack för all hjälp under åren fick jag erbjudande om att köpa min dåvarande medryttarhäst, Tical, för en billig penning. Efter en hel del funderande köpte jag till slut Tical för en "guldpeng", mycket tack vare att Staffan och Barbro erbjöd mig en billig stallplats.
Lövhamra Gård
Ridning som motionsform och avstressning
Jag har svårt att motionera p.g.a. psoriasis artrit i fötter och fotleder dessutom har jag skador på knäna efter min tid som orienterare när jag var ung. Det enda jag kunde göra utan att få ont är att simma och cykla.
Jag var ganska skeptisk när jag började rida men efter ett tag upptäckte jag, till min glädje, att jag kunde rida utan att få ont.
Jag använde ridningen som motion och gymnastik. Jag blev rörligare i kroppen, fick bättre "flås", stärkte upp mina rygg- och bukmuskler och framför allt, gick ner i vikt. Jag hittade dessutom muskler som jag inte trodde fanns.
Ridning är inte direkt den mest ofarliga idrott man kan syssla med, vilket även jag har märkt. Jag har åkt av några gånger och ibland med skador som följd, dock inget allvarligare än blåmärken, sträckningar och något sprucket revben. Av alla gånger jag åkt av, är det bara en gång som jag kan skylla på hästen. Jag har däremot aldrig blivit skadad av en häst.
Jag hade ett jobb som tidvis var ganska stressigt. Det ihop med en stressig fritid gör att man kan få problem med bl.a. magen, vilket jag också har haft. När man umgås med hästar så får man inte vara uppstressad eftersom det smittar av sig på hästen och det blir nästan hopplöst att hålla på med pållen. Därför är man tvungen att stressa av innan man kommer till stallet. Det ihop med att t.ex. mocka boxen och rykta hästen, som i sig är avstressande, gör att man psykiskt mår mycket bättre. Sedan jag började rida har jag blivit mycket starkare i psyket och min magkatarr har försvunnit helt.
"Varför gå på dyra avstressningsbehandlingar, när man kan ha så mycket roligare på hästryggen!"