Ridning, motion för både själen och kroppen

När jag flyttade hem till Dalarna 1980 så vaknade mitt intresse för ridning, men då var jag för feg. Jag kunde inte förlika mig med tanken att gå på ridskola bland en massa småtjejer
som alla red bättre än jag. Dessutom fanns också tanken om vad mina manliga vänner skulle tycka. "Det är ju bara tjejer och bögar som rider."

Mitt hästintresse vaknade ordentligt 1999 efter en tur med firman till Lycksele och en halvdags turridning på nordsvenskar hos Vindelns Häst & Hund. 
Det var en väldigt läskig upplevelse, men samtidigt gav det mersmak. Då kände jag att jag verkligen ville prova att rida på riktigt.

Jag hade också blivit 20 år äldre och struntade fullkomligt i vad andra tyckte och om att småtjejerna kunde rida bättre än jag.
 

Jag började leta efter lämpliga ridskolor norr om Stockholm och besökte även 4 st. men ingen passade mig. Var det inte för "stroppigt" så fanns det ingen
turridningsverksamhet och/eller lämplig ridterräng. 

Till slut så hittade jag Stjärnborgs Alternativa Ridstall. 
Direkt vid första besöket kände jag att det här var rätt ställe. Trevlig stämning, många olika hästraser, trevliga människor och mycket ridterräng. 

En av sakerna som gjorde att jag fastnade för just Stjärnborg var alla stora hagar där hästarna kunde busa runt. En annan sak var att hästarna fick vara "hästar" och inga
gulliga "gosedjur" som borstades och putsades till förbannelse. En skitig häst är en lycklig häst, i alla fall verkar hästarna att vara lyckligare när dom kom in från
hagarna och såg ut som "lermonster".

Avsaknaden av skötarsystem gjorde att hästarna kanske inte alltid såg så välputsade ut. Fördelen var ju att vi ryttare bättre lärde känna hästarna, och hästarna oss,
när vi ryktade dom innan ridning. En annan fördel var att hästarna fick vara ifred när dom inte användes.

Utbildningens mål var att man skulle lära sig rida alla hästar överallt. Dressyr och hoppning användes som en del i den utbildningen, inte för att vi skulle kunna tävla i dom disciplinerna.
Det fanns inget skötarsystem och man fick själv göra ordning sin häst inför ridningen.
 

Min första ridlektion var verkligen en upplevelse. Jag blev tilldelad en häst som hette Tuffin. Jaha, hur gör man nu då?
Hästen stod i boxen och skulle ryktas, hovar kratsas och sen sadlas och tränsas. Jag fick springa runt och fråga om ALLT. Vad jag inte visste då, var att det var den lätta biten.
Ridlektionen gick i samma tema. jag fattade ingenting. Tur att Tuffin hade varit med förr. Efter lektionen tyckte jag ändå att det här inte skulle vara så svårt.
Jag skulle nog klara av att lära mig rida till sommaren (7 mån).

Efter ytterligare några lektioner fick jag lov att omvärdera min tidplan för att lära mig rida. Jag utökade den lite till 6 år och då bara till att kunna rida en "känd" häst i rätt form.
Med känd häst menar jag en häst som jag känner väl och har ridit förut.

Jag började vistas mer och mer i stallet för att lära mig mer och försökte alltid hänga med på turridningarna på helgerna.
 

"- Ska du lära dig ordentligt så är det lika bra du börjar med det värsta som vi har."
(Då trodde jag ridskolechefen skojade, men flera år senare fick jag veta att det var så med Atlantic. Vilken tur att jag inte visste det då.)

Atlantic är den häst som "lärt" mig det mesta när det gäller hantering. Under dom 2 åren som jag hade honom som delfoderhäst och träningsobjekt förändrades han
från en sur, grinig och arbetsovillig häst, till en glad, mysig och trevlig ridkamrat, i alla fall för mig.
Det var inte helt min förtjänst, utan berodde på det faktum att han behövde någon som brydde sig om och lyssnade på honom.
 

Stjärnborg lades ner sommaren 2003 och jag flyttade med ridlärare och vänner till Lövhamra Gård.
Jag räknar det tillfället som slutet på min nybörjartid som ryttare.
 

I augusti 2010 lade Lövhamra ner sin verksamhet. Som tack för all hjälp under åren fick jag erbjudande om att köpa min dåvarande medryttarhäst, Tical, för en billig penning.
Efter en hel del funderande köpte jag till slut Tical för en "guldpeng", mycket tack vare att Staffan och Barbro erbjöd mig en billig stallplats.
 

Jag fastnade totalt för ridningen och umgänget med hästarna. Från början var det bara roligt, intressant och lite skrämmande, senare blev det en "flykt" från ett
döende äktenskap. Ridningen och hästarna blev också min räddning efter skilsmässan.
Ridningen är fortfarande ett av mina största intressen, trots att jag inte ridit sedan jag flyttade hem till Dalarna 2019.
Många av mina, icke hästintresserade, bekanta tycker jag är nästan manisk i mitt intresse, men så är det inte.
Jag försöker hålla hästintresset på en nivå som gör att jag inte känner "krav och måsten" på mig själv. Jag känner mig själv så bra att jag vet att jag i så fall skulle tröttna.
 

Ridning som motionsform och avstressning

Jag har svårt att motionera p.g.a. psoriasis artrit i fötter och fotleder dessutom har jag skador på knäna efter min tid som orienterare när jag var ung.
Det enda jag kunde göra utan att få ont är att simma och cykla.
Jag var ganska skeptisk när jag började rida men efter ett tag upptäckte jag, till min glädje, att jag kunde rida utan att få ont.
Jag använde ridningen som motion och gymnastik. Jag blev rörligare i kroppen, fick bättre "flås", stärkte upp mina rygg- och bukmuskler och framför allt, gick ner i vikt. 
Jag hittade dessutom muskler som jag inte trodde fanns.

Ridning är inte direkt den mest ofarliga idrott man kan syssla med, vilket även jag har märkt. Jag har åkt av några gånger och ibland med skador som följd, dock inget allvarligare än blåmärken,
sträckningar och något sprucket revben. Av alla gånger jag åkt av, är det bara en gång som jag kan skylla på hästen. Jag har däremot aldrig blivit skadad av en häst.

Jag hade ett jobb som tidvis var ganska stressigt. Det ihop med en stressig fritid gör att man kan få problem med bl.a. magen, vilket jag också har haft. När man umgås med hästar så får man
inte vara uppstressad eftersom det smittar av sig på hästen och det blir nästan hopplöst att hålla på med pållen. Därför är man tvungen att stressa av innan man kommer till stallet. 
Det ihop med att t.ex. mocka boxen och rykta hästen, som i sig är avstressande, gör att man psykiskt mår mycket bättre.
Sedan jag började rida har jag blivit mycket starkare i psyket och min magkatarr har försvunnit helt.

Varför gå på dyra avstressningsbehandlingar, när man kan ha så mycket roligare på hästryggen!
 

Första gången jag skulle göra i ordning och rida Atlantic, så backade jag försiktigt ut ur boxen.
I boxen stod en stor (170 cm) häst med öronen strukna bakåt, munnen halvöppen och ena bakbenet lite lyft! Han verkade inte alls gilla besök.
Efter ett samtal med ridskolechefen fick jag reda på att det "bara" var hans sätt och att han bara hotade. Jag gick in igen, sa åt honom att
sluta larva sig, och gjorde i ordning honom. 
Han bar sig likadant åt mot alla, men gjorde aldrig någon illa.

När jag hösten -00 ville ha mer utbildning i hantering, skötsel och vård, blev jag "tilldelad" Atlantic med orden: 
"- Ska du lära dig ordentligt så är det lika bra du börjar med det värsta som vi har."
(Då trodde jag att hon skojade, men flera år senare fick jag reda på att det var sant. Hade jag vetat.......)

När jag sen, efter ca. 10 veckors jobb, såg det första tecknet på att han "accepterade" mig, så var jag totalt såld på honom. 
Efter det så började allting att släppa. Hanteringen gick framåt med stora kliv och även ridningen blev mycket njutbarare. 
Han fortsatte dock att testa mig lite då och då, ibland varje vecka och ibland gick det flera veckor utan test. 
Våren -01 började han gnägga efter mig och kom (oftast) springande mot mig när jag skulle hämta honom i hagen. 
Hösten -01 kunde jag tom slappna av helt och ge honom helt fria tyglar när vi var ute och "skogsluffade".
När jag i nov- 01 blev erbjuden att ta honom på delfoder, så var min lycka gjord.

Sommaren -02 drabbades han av en hovskada som inte ville ge med sig. Efter diverse kurer och behandlingar utan resultat tog vi med
oss Atlantic till veterinären. 
Där konstaterades en ärftlig och nästan obotlig skada i hö. framhov. Samma skada var också på väg i vä. framhov. Eftersom en ev. behandling
skulle ta mer än ett år och innebära mycket boxvila samt att chansen till ett tillfrisknande var minimal, så fanns det bara ett beslut att ta.

Atlantic avlivades 18/9 2002.

Jag hade ju aldrig trott att jag skulle sakna Atlantic så mycket som jag gjorde. Ett tag funderade jag tom på att
sluta helt med ridningen. Jag saknade totalt inspiration och kände heller ingen glädje över att rida. 
Det tog mig nästan 2 månader att få tillbaka iaf lite inspiration.

När jag i maj -03 blev tillfrågad om att bli medryttare på en häst, hade jag ingen aning om vad det var för häst.
Hade jag då vetat att det skulle bli den här lilla pållen, så hade jag jublat rakt ut!

Jag träffade Killen första gången i början av augusti och provred honom veckan efter. Jag bestämde mig redan
efter 5 min, när han lade en perfekt volt bara genom att jag flyttade min vikt lite. Det är ju inget jag
direkt har varit van vid tidigare.

Jag hade honom på ridlektionen och ytterligare 1-3 gånger varje vecka. Jag tog dessutom privatlektioner på
honom, för att få ordning på min dåliga sits. Sitsträningen fungerade bra. Jag fick upp ryggen, ner sittbenen och
bättre ordning på händer och skänklar.

Nu har jag ridit Killen i snart 8 månader(april-04). 
Min utveckling som ryttare har "saktat av" lite. Mycket beror på att jag inte har haft tid att ta mina privatlektioner.
Killens utveckling har däremot gått bra. Hans spänningar i högersidan är nästan helt borta och han har
blivit jämnt och fint musklad. Fodervärden har jobbat mycket med longering, löshoppning och dressyr. 
Jag har ridit mycket barbacka, hopptränat och haft en massör på honom sen slutet av november -03.

I juni -04 tog ägaren tillbaka Killen och flyttat honom till ett nytt stall, Lilla Gådersta.
Det ligger bara 1,5 km från Lövhamra, d.v.s. 25 min skritt.
Han verkar trivas alldeles utmärkt med att gå med bara valacker. Han är mycket mer avslappnad och lugn.
Jag har även tagit mod till mig och ridit ut själv med honom. Det har gått kanon och han verkar trivas när vi
är själva. Mitt "nya" jobb med honom kommer att vara att hålla honom i bra form, muskulärt och konditionsmässigt.
Det blir en ny erfarenhet för mig, men jag hoppas det ska gå bra.

Nu har jag ridit Killen i 1 år. 
*hipp, hipp, hurra*

Efter sommaren -04 började vi träna upp muskler och lite kondition.
Killen är fruktansvärt lyhörd och stabil när vi är ute i skogen själva. Han är dessutom pigg på det mesta.
Han tar gärna lite egna initiativ ibland, vilket jag vill. Dock "frågar" han alltid först. I paddocken är han en bra läromästare. Han försöker inte vara "snäll" och gissa sig till vad jag vill. Gör jag fel, så blir det fel.
Dessutom visar han tydligt när jag gör fel eller rätt.

Till våren -05 var Killen tillräckligt musklad och konditionsstark för att vi skulle kunna ge oss ut på mina länge efterlängtade långturer, 8-10 tim. Tyvärr ställde vädret och sjukdom hos mig till med hinder så att det
aldrig blev av. Däremot hade vi många härliga turer på 2-5 timmar.

Efter semestern var det tänkt att vi skulle ge oss på långturerna, men en ljumskskada hos mig gjorde att
jag inte kunde rida förrän i september.

Sista augusti blev jag uppsagd som medryttare, pga att ägaren skulle lägga ut honom till en fodervärd.
Några dagar senare skadade han sig vid en utlåning och skulle inte vara ridbar på 4-6 veckor. 

Det blev ingen ridning alls för mig på Killen efter semestern.
Tråkig avslutning på en underbar tid med den härligaste hästen jag någonsin ridit/umgåtts med.
 

Jag får kontakt med Catrine via nätet och blir utbjuden att hälsa på hennes foderhäst, Walle (från Taffsnäs).
Vi börjar byta lite tjänster, jag skjutsar henne och hon ger mig lektioner i longering, tömkörning och
körning med Walle.
När hon sen bestämmer sig för att köpa egen fjording vill hon att jag ska hjälpa till med den hästen. Jag följer även med henne och tittar på intressanta unghästar. Hon fastnar för Eikar från Billby, vilket jag också gör.

070602 åker Walle hem till Taffsnäs och Eikar kommer hem till Ölsta.

Genast vid hemkomsten visade han vad han var för pålle. Helt COOL och nyfiken på allt som hände runt honom.
Efter några dagar i hagen med övriga hästar började träningen med först promenader, sen longering och slutligen tömkörning. Han visade sig otroligt lättlärd och jobbvillig, men det bästa var att han aldrig blev rädd,
utan sökte stöd hos oss när det var något som var läskigt, och samtidigt var han fortfarande  intresserat nyfiken.

Utbildningen av Eikar går otroligt snabbt framåt. Det är nästan så jag är orolig ibland. Catrine har redan
börjat rida ut själv i skogen och det går alldeles utmärkt.
Jag hade planerat att börja rida honom våren -08, men Catrine tyckte jag lika gärna kunde börja redan i augusti.
Jag har börjat rida själv i lilla hagen, nästa steg är stora hagen och sen ut i det fria.
Nu har vi också på allvar börjat med inkörningen. Eikar har, efter bara ett kort träningspass, accepterat vagnen
bakom sig. Nästa steg är att fästa vagnen i selen och därefter placera någon i vagnen med tömmar.

Under Eikars första 3 månader har vi bara haft problem i 4-5 dagar, då han var allmänt hispig. Vägrade stå stilla i stallet, slet sig vid utsläpp och var allmänt motsträvig vid jobb. Men han skärpte sig om man sa till på skarpen.
Totalt sett så har det varit väldigt lite problem trots att han bara är 4 år.

Eikar fortsätter att vara "cool", lättlärd och helt underbar att jobba med. Naturligtvis har han också sina dagar,
precis som vi. Inkörningen har fått stanna av, eftersom han vuxit ur selen. Tömkörningen har dock fortsatt.
Nu har jag äntligen kommit ut i skogen med Eikar och även börjat galoppera honom. Han är precis så härlig som jag trott han skulle vara, när JAG väl hade kommit över MIN osäkerhet.
Jag har även ridit några lektioner på honom hösten/vintern -07/08 och det var en upplevelse på både gott och ont.

Under senvintern -08 började vi få lite förtroendeproblem med Eikar. Det handlade väl mest om ungdomstrots
och det blev nästan som en chock för oss. Från en underbar och lugn ponny, till en trotsig bus-ponny på
bara någon vecka. Efter sommaren -08 började han komma tillbaka till sitt gamla jag.

Hösten -08 flyttade vi till ett nytt stall, Nytorp utanför Sigtuna. Underbart stall med upplyst och bra paddock,
ridstigar direkt från stallet och ridhus på väg.
Nu har min träning med Eikar tagit fart igen och jag har återigen börjat rida ut själv med honom i skogen.

Träningen under vinter/våren gick bra och jag kände att vi båda utvecklades bra tillsammans.
I juni -09 blev jag rädd för att rida ut ensam på honom efter att ägaren åkt av ordentligt med bl.a. besök på Akademiska. Jag VET att det bara är "hjärnspöken", men det hjälper inte.
En bra sak hade det med sig, jag utvecklades väldigt bra i min ridning, eftersom jag nästan bara red på banan.
Ägaren hjälper mig med att gå med ut i skogen när hon hinner och min säkerhet kommer sakta tillbaka.

Under hösten börjar jag också att rida för en tränare som kommer till Nytorp. Jag får lite tips och känner att jag
börjar hitta rätt form på både mig och Eikar. Jag börjar också att rida ut lite själv i skogen, men bara korta svängar.

I mars -10 blir jag erbjuden att bli medryttare på Rambo, en clydesdale som jag provat på några gånger.
Det känns tufft att lämna Eikar som jag ridit i nästan 3 år, men jag känner att Rambo passar mig bättre.
 

När jag besökte Lövhamra första gången efter semestern kom ägarna med 3 hästar för mig att välja mellan.
Dannie, en duktig och kunnig halvblodsdam som jag ridit förut, men som inte riktigt passar mig, Carter,
en ungfrieser som ska börja ridas igång. Jag kände inte för en ny unghäst efter Eikar. Tical, en travare,
som ska bli ridhäst, med sista travstart i april och som jag inte visste ett dugg om.

Naturligtvis tog jag Tical, men med reservation om det inte skulle fungera. Den reservationen försvann snabbt
efter första passet med honom. Social, lyhörd, snäll och underbart vacker med sin fuxfärg, bläs och gråmelerade
man och svans, eller som stallägarna uttryckte det: "- Ni har ju samma hårfärg."

Tical är lite sliten efter sin tävlingskarriär, så nu blir det tömkörning, försiktig longering, stretching och
massage fram till i oktober, då jag ska börja rida honom. För varje arbetspass känns det mer och mer
som om jag verkligen har hittat "min" häst.

Nu har det gått 6 månader med Tical.
Han är inte så okomplicerad som jag trodde, men det gör att jag har lite att jobba med. Inga stora saker,
men det går framåt.
Efter höstens oro med skumma markeringar och värmeökningar i nedre delen av benen så har det försvunnit helt.
Hans stelhet i höger sida verkar helt borta och han känns helt jämn och han har blivit duktig på att trampa
under sig i volterna. Ridmässigt går det framåt, även om jag tar det försiktigt med honom. Nu är det mest
inriktning på att bygga upp muskler och träna på tempoväxlingar. Upp går bra, men ner är lite svårare.

En ny sadel (Thorowgood T4 Allround) införskaffades i slutet av april och nu kan ridningen komma igång på riktigt.
Det är fortfarande fokus på att få honom mjuk i sidorna, men vi har även börjat med att få ordning på hans
trav med inriktning på samling och lämpligt tempo. Det går ganska bra. Vi har även börjat på med galoppen.

Vi har även börjat på med lite hoppning med blandat resultat. "Back to basics" och löshoppning som gick
över förväntan.

Det trodde jag aldrig, men nu har jag i alla fall hamnat där: "Jag är med häst!"

1 oktober 2011 tog jag över Tical som fodervärd för köp om senast 1 år. Lövhamra Gård skulle säljas och dom
behövde göra sig av med några hästar. Jag kunde köpa honom direkt, men jag kände att jag först ville prova på
hur det är att ha fulla ansvaret för en häst. Dessutom hade Tical en kotledsinflammation som jag ville se vart
den tog vägen.

I samband med övertagandet flyttade Tical till ett nytt stall hos en bekant. Det är bara vi två i det stallet och vi
delar på sysslorna.

Tical har medicinerat och vilat färdigt och har nu börjat sättas igång igen. Det är försiktig ridning i mest skritt och
på blandat underlag, både skog och väg. Nu har jag också fått möjlighet att känna hur stabil han är och hur
mycket förtroende han har för mig. Hittills är det över förväntan, vilket känns väldigt bra.

Jag kan inte säga att Tical tar det lugnt i hagen med sin nya kompis Loppan, men han verkar inte ha blivit sämre
av allt bus.

Nu har vi kommit in på ett nytt år (2012) och Tical är i princip "felfri". Vid en lätt longering i mitten på januari var
han helt jämn i stegen i båda varven i trav, lika mycket böjning i båda varven och ingen som helst markering på
höger fram i något varv. Min försiktiga och sparsamma ridning samt massor med slalom i skogen har gett resultat.
NU kan vi äntligen börja träna på riktigt, men ändå lite försiktigt.

Starten på året var bra, men fortsättningen blev sämre. Tappskor, skador (trampat in en pinne i strålen), vrickning
och hovböld har gjort att det inte har blivit någon riktig träning.
Nu (juli 2012) går han barfota och är nästan helt ren i steget och jag kan börja hoppas igen.

Problemen med mystiska hältor har fortsatt och equiterapeut och veterinär har behandlat Tical.
Tical medicinerades och fick tillbringa flera veckor i sjukhage, utan märkbart resultat.
Slutligen konstaterades förslitningsskador i skulderleden och/eller armbågsleden vänster fram.
Det förklarade alla problem jag haft med honom.

Avlivningsbeslutet var tufft, men det bästa för Tical.
Trots att han hade ont, fick han en sista sommar och bara vara häst.

Tack underbara tokhäst för dom åren vi fick tillsammans.
 

Remi är ett nytt kapitel i mitt hästliv.
Stallägarna köpte en till häst som ska användas av Barbro som handikapphäst.
Naturligtvis behöver hon hållas i form och jag blev tillfrågad om jag ville bli medryttare på henne.
Med Tical borta ur bilden, var det självklart att jag tackade ja.

Remi är välutbildad i både dressyr och hoppning och precis vad jag behöver för att komma i form
med min ridning igen.
Hon är otroligt lugn och jag, som är väldigt försiktig med att rida på nya hästar, vågade rida henne
själv redan andra gången jag höll på med henne och det gav verkligen mersmak.

Efter 4 månader har Remi landat ordentligt hos oss och visar hela sitt register hur underbar hon är
i all slags ridning.
När Barbro rider henne så är hon lugn, fokuserad och gör inga häftiga rörelser.
När jag rider henne är hon pigg, framåt och med glimten i ögat, men ändå lyhörd.
Hon är pigg på det mesta och älskar att gå i skogen och sträcka ut i kilometerlånga galopper.

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och börjat rida för tränare.
Det är min vän Catrine som ställer upp som tränare åt mig. Hon passar mig precis, eftersom hon
känner till mina brister och ger sig inte förrän jag kan.

Resultatet kom snabbt, jag har fått bättre balans, fått ner mina hälar, fått ordning på mina händer
och skänklar och bäst av allt, nu börjar jag få ihop Remi i rätt form. Remi verkar också gilla min
förbättrade ridstil.

I januari 2017 blir jag erbjuden att hyra ett torp på en gård som Catrine och hennes man köpt.
Efter en snabb titt så bestämmer jag mig för att flytta till Kroklösa, Hummelsta, Enköping.
Det känns lite tråkigt att behöva lämna Remi, men jag får istället tillbaka en gammal favorit, Eikar.
 

Eikar (Del 2, April-2017  --  September 2019)

(Foto och copyright: Catrine Kärnsund)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle komma tillbaka till busponnyn Eikar, men så blev det.

När Catrine och Markus köper en gård i Hummelsta utanför Enköping, blir jag tillfrågad om jag vill hyra torpet
på gården, inklusive ridning på Eikar. Efter ett par tittar, så bestämmer jag mig för att flytta.

Eikar är inte längre någon busponny, utan en välriden, välmusklad och väluppfostrad fjording.
Han är fortfarande Eikar, som vet hur man ska fuska och komma undan hårt arbete och han VET hur han ska
lura mig. Catrine kommer nog att se till att jag lär mig hans tricks.

Första tiden var det lektioner och uteritter i sällskap med Catrine. När hon såg att vi fungerade bra, så fick
jag börja rida ut själv. Därefter varvades egna träningar, uteritter och lektioner.

April 2018 sade jag upp mig från jobbet och blev fri att rida Eikar när som helst, härligt.

September 2019 flyttade jag till Grängesberg.

Under mina aktiva ridår har jag hunnit med att rida många olika hästar, på ridskolor, turridningar och hos vänner. Nedan finns en länk till alla hästar jag kommit ihåg att jag ridit.

Hästar jag ridit
 

Webbplatsen uppdaterades måndag 06 november 2023